Jag har tappat motivationen för allt. Vill inte bry mig om något eller någon, men jag försöker. Jag vill inte rida först och främst, hur vrickad är inte jag då? Det är hästarna som har drivit mig framåt, men nu när jag inte bryr mig känns det hopplöst. Jag tror jag är ledsen för att vi bytt stall. Jag trivs och är på topp men jag är inte öppen för förändringar, och jag bröt ett löfte till mig själv. Jag är besviken på mig själv.

Skolan kan vi ju bara strunta i, för senaste gången jag pluggade kan jag knappt minnas, jag ligger efter som satan. Jag har massor med arbeten som ligger i en hög och väntar på att bli skrivna. Men det går inte. Jag kan inte. Naturkunskaps boken ligger bredvid mig, kollar på mig med sina fula bokstäver. För två och en halvtimme sedan bar jag upp den och la den där. Sedan dess är den orörd. Jag kan inte ens öppna den, desto mindre läsa iden och försöka lära mig om hur vi blev människor.

Kameran har jag inte rört på länge, men det konstiga är att nu när jag är som mest nergrävd i skiten vill jag börja arbeta med bilder igen. Ta kort ur mitt perspektiv och redigera dem för att hitta den rätta känslan.

I am a mess, jag får inget gjort, jag har känslan av att gå baklänges hela tiden och folk förväntar sig att man ska le dygnet runt, vara öppen och glad, ha allt i ordning och fatta alla rätt beslut. Det funkar inte så.