Det är ganska konstigt vad hästar kan påverka oss hästmänniskor. Det slog mig idag att den som inte har varit i närheten av en häst har absolut ingen aning om hur det är att älska en, att känna dess värme och utstrålning. Sedan jag var liten har jag alltid fått en rynkad näsa när jag säger att jag rider, men det har verkligen ingen aning om hur det är och ärligttalat kan jag inte förklara. Det kanske är för att hästar lyssnar när ingen annan hör, ser när ingen annan ser och är där när ingen annan är där. Det är underbara varelser med olika personligheter i olika format. Dem ger en lycka och sorg, de lämnar avtryck när de är borta och när det finns där för en är man säker på att man har en vän som inte kommer överge en.

Det är inte bara om ridning, det är om vänskap och kärlek. Den största fruktan är att förlora sin vän. Jag har fått ge upp så många av mina hjärtans vänner på grund av otillräckligt med pengar och det har lämnat djupa spår inom mig, men man får bita ihop och gräva sig vidare för att inte förlora kontakten som stärker en inifrån. Känslan av framgång tillsammans gör att lyckomätaren når sin topp, från att lyckas leda sin häst och komma överens till att flyga över höjder som inget annat djur kan komma över här på jorden. Allt jag kan säga är att när man väl har älskat en häst är man i fast, den som inte begriper skall inte ifråga sätta det de inte kan förstå.